Kroppen glömmer ingenting - Pontus Anckar

“Ditt tränande skiljde sig från alla andras. Du gjorde ofta en enda serie, men fortsatte den där serien i all evighet.” Tomppa ler. Vi har inte setts på 30 år men han har inte förändrats speciellt mycket. Samma ögon, samma höga kindben. Han är lite magrare nu, muskelmassan är borta. Han flyttar sig lite till vänster för att släppa förbi folk som trängs vid butikskassan. “Lyfter du ännu?” undrar han och jag svarar nej. “Inte jag heller. Jag cyklar mest nuförtiden.”

Efteråt, när jag packar in inköpskassarna i bilen, inser jag att mitt nekande svar inte var riktigt korrekt. Det stämmer att jag inte lyfter vikter, men svaret stämmer ändå inte. Jag lyfter inte fysiskt, men nog psykiskt. Och det vi gör psykiskt gör vi också fysiskt. Jag ska försöka förklara vad jag menar.

Jag började styrketräna när jag var 14 år gammal. Det var extremt hård träning från första början. Tomppas minne om mina evighetslånga serier är korrekt. Jag försökte ständigt hitta tekniker som tillät mig fortsätta en serie tills muskeln var helt utpumpad.

Resultatet kom snabbt. Musklerna växte och jag blev starkare. Det enda jag tänkte på var träning och kost. Jag ville träna perfekt, äta perfekt. Allt annat kom i andra hand. Då talade man inte om ortorexi men idag tror jag att en sådan diagnos skulle ligga ganska nära. Jag tänker inte gå desto närmare in på min träningskarriär eftersom jag är så oerhört trött på att prata om den. När jag träffar gamla bekanta typ Tomppa, får jag alltid höra om den tiden. “Då när du var en sån där kroppsbyggare”, “faan vad du var stark då”. Mina föräldrar berättade länge, länge om min tid som kroppsbyggare när de presenterade mig för nya bekantskaper. Vissa vänner gör det fortfarande idag.

När jag började leda grupper i antigymnastik ville olika medier alltid höra om min tid som styrketränande. De var så fascinerade av historien om ung, osäker man som börjar lyfta skrot, skadar sig och hittar ett nytt sätt att jobba med kroppen och hälsa. Det är som om stämpeln “kroppsbyggare” finns kvar i min panna trots att det är över 30 år sedan jag lyfte seriöst.

Jag har skrivit en bok “Lätta vikter, baby!” som delvis bygger på mina erfarenheter som ung kroppsbyggare. När den kom ut sade jag till min förläggare “Nu skriver jag aldrig mera ett enda ord om träning!”

Så varför skriver jag denna text? För det är inte så lätt att någonting går ur oss, försvinner, bara för att vi slutar göra det. Och just det faktum att jag hela tiden blir påmind om min tid som styrketränande gör att träningen finns kvar i mitt nervsystem. Det är som om jag omedvetet skulle lyfta ännu. Det räcker med att någon ivrigt förklarar hur hen gör knäböj för att jag ska känna reaktionen i mina lårmuskler. Saken blir inte bättre av att motion och träning, åtminstone i Finland, blivit en något slags ny religion. Ständigt matas vi med budskapet “rör på dig, rör på dig, träna och allt blir bra!” För att inte tala om allt skrivande och pratande om “hälsosam” mat.

För en person som lidit av en ätstörning kan det här vara fatalt. En enda tanke på diet eller träning kan få kroppen att reagera som om en svältperiod är på kommande. Gwyneth Olwyn vid EDI (Eating Disorder Institute), säger att den som håller på att återhämta sig från en ätstörning gör klokt i att under en tid undvika vänner och bekanta som gärna pratar om hälsosam kost, vikt och träning.

Det är först under de senaste åren jag insett att prat och tankar gör att jag fortfarande håller kvar lite onödig muskelmassa. Det är som om min kropp skulle gå omkring och vara beredd på att en bänkpress kan komma krypande runt hörnet när som helst och hoppa på mig. Jag har också förstått hur djupa saker det rör sig om.

För det är sällan så enkelt att det bara handlar om fysisk träning. När jag började styrketräna hade familjen just flyttat till en ny ort. Det betydde ny skola för mig, nya vänner, nya gäng att passa in i. Jag var tvungen att hitta min plats, jag var tvungen att hävda mig på något sätt för att finnas till. Muskler och styrka blev ett sätt att få respekt. Under den här känsliga tiden, alla tonåringar söker ju sig själva, blev stora biceps en del av min identitet. Min näromgivning, mina vänner, nya bekantskaper, alla såg mig som muskelknutten. Vad jag inte insåg var att min hjärna och kropp såg träningen som en del av min identitetskonflikt och kamp för att ta plats.

Vad jag menar med detta är att min hjärna och mitt nervsystem förknippade träningen med en kamp om överlevnad. När djur ute i det vilda slåss för att behålla sitt territorium handlar det helt konkret om en kamp om överlevnad. Men också hos oss människor ser nervsystemet en konkurrens på till exempel arbetsplatsen som ett konkret hot. Nog känner vi det i våra kroppar om vi känner efter. Tänk dig till exempel att din chef meddelar dig att en ung och duktig kollega kommer att ta över ditt arbete. Hur reagerar du? Antagligen blir det en chock som påverkar hela dig, ända in i ditt djupaste nervsystem, och du går in för att slåss om din plats med hull och hår. Eller kanske resignerar du. Precis som ett djur som slåss, flyr eller låtsas vara död.

Eller hur reagerar ett barn eller en ungdom som är tvungen att börja i en ny skola på en ny ort och har svårt att hitta sin plats i sin nya värld? Hen börjar må dåligt, blir antagligen sjuk på olika sätt eller blir rebellisk, börjar härja, supa och slåss. För hen är det helt på riktigt en kamp om överlevnad, det är så nervsystemet tolkar situationen.

När jag tänker på eller hör om styrketräning går jag samtidigt tillbaka i min historia, tillbaka till en tid då jag kämpade för att passa in och överleva. Om jag börjar lyfta en vikt upp och ner ser mitt nervsystem inte det som en hälsosam motionsform. Nej, det är någonting mycket mer, det berör djupa frågor i mig som till exempel vem är jag egentligen, var passar jag in, vad vill jag. När jag lämnade tränandet bakom mig var det som att låta en del av min identitet dö och bygga upp något nytt. Eller kanske borde jag hellre säga återgå till mitt sanna jag. Helt konkret handlade det om att möta alla förträngningar jag dolt bakom ett muskelpansar och ett kaxigt yttre.

“I våra muskler, från de största till de minsta, finns alla våra minnen. Vår kropp glömmer ingenting”, sade antigymnastikens upphovskvinna och min lärare Thérèse Bertherat. Jag tror att jag först nu börjar inse vad det här riktigt betyder. En enda tanke, ett enda ord, en enda lukt eller doft eller ljud, som vi förknippar med ett obehagligt minne eller en svår tid i våra liv, kan få våra nervsystem och kroppar att reagera kraftigt. Och de kan göra det trots att vi tror att vi slutbehandlat incidenten eller tiden och gått vidare i livet.

Jag borde inte ha svarat nej på Tomppas fråga. Jag borde ha svarat: “Jag lyfter inte vikter men lyftandet finns kvar som en del av mig så länge jag lever.”

Pontus Anckar, november 2023